X&Y (2018)

Om man plockar isär den delbara ryska dockan (matrjoskja) kommer man till slut in till den allra minsta dockan, en liten flicka om man så vill, som ligger dold inuti sitt större jag. Samtidigt, såvitt man vet, kan den största dockan med sin imponerande pondus också vara ekande tom på insidan. Det är först när man plockar isär henne som man ser vilka delar hon faktiskt består av.

I Anna Odells andra långfilm X&Y plockar hon isär sig själv och Mikael Persbrandt och låter varje del representeras av sex andra skådespelare, i skenet av en pågående filminspelning som ännu inte börjat. Ja ungefär så ska vi förstå ”rummet” i vilket X&Y utspelas. Det hela börjar i ett förhörsrum där Anna Odell och Mikael Persbrandt sniffar varandra i rumpan och raskt kommer till poängen: De vill ligga med varandra. Penetrera varandra. Och göra allt för konsten förstås. Lite banalt och lite spännande, men liksom mysigt, så långt.

Men det är när de släpper på de andra skådespelarna som det blir riktigt roligt. Vera Vitali spelar Anna Odells konstnärliga och utmanande sida och danska Trine Dyrholm spelar Mikael Persbrandt intelligenta och analyserande alter ego, för att nämna två lysande exempel ur ensemblen.

Anna Odell säger i filmen att hon vill spela in en film om identitet, och att hon och Mikael Persbrandt rollbesätter alter egon som ska spela sidor hos dem själva. Ingen utanför filminspelningen kommer någonsin få veta vad som är sant och vad som är fiktion. Vi får därefter följa förarbetet till en filminspelning, där skådespelarna repeterar scener, knullar och bråkar med varandra. Anna Odell diskuterar emellanåt innehållet med sina producenter, usla skådespelare som nästan matchar Odells egen kantiga spelstil, som för att förtydliga gränsen mellan fiktion och verklighet.

Intressant nog är det de till synes icke-fiktiva bitarna av filmen som känns mest skrivna och haltande, medan de inom filmens ramar, ”verkliga” repetitionerna med Odells/Persbrandts alter egon, är de som känns mest ärliga och sympatiska.

Och saken är den att det egentligen är helt ointressant vad som är på riktigt och vad som inte är det. I mina ögon är allt ljug och 100 procent sant samtidigt. Det är uppenbarligen en film som Anna Odell skapat, och vilka tekniker hon har använt för att nå slutresultatet är inte jätteintressant även om det väcker en viss nyfikenhet. Jag blir till exempel osäker på om Sofie Gråböl (Odells logiska sida), på förhand vet vad som ska hända när hon blir antastad av Odell själv, och om hennes svar på tal är en logisk improvisation som ligger inom ramarna för hennes rolltolkning, eller en välrepeterad scen i X&Y.

Oavsett vilket är det underhållande och bitvis känsligt närvarande film, som reflekterar över en människas många olika klangbottnar. Anna Odells depressiva sida spelas av Jens Albinus, en diametral motsats till Vera Vitalis eldiga alter ego. Att se hur de växelverkar inom samma person (Odell) och i relation till varandra, och Persbrandts prisma av personligheter, är vackert!

X&Y var faktiskt årets sista Filmspanarfilm och enligt mig den bästa (av dem som jag haft chansen att se). Min magkänsla säger mig att åtminstone en i sällskapet absolut inte håller med!

Klicka er vidare för att ta reda på vem som kanske delar ut samma betyg som jag och vem som gissningsvis håller Odell på mattan, baserat på lördagskvällens diskussion.

>> Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)
>> Fiffis filmtajm


Här är de filmspanarfilmer jag sett i år:

Blaze (november)
On Chesil Beach (juni)
Tully (maj)
A Quiet Place (april)

Jag har även sett Black Panther som var februari-filmen, fast jag såg den inte med blogg-gänget och har inte skrivit om den så den bubblar i bakgrunden.

Vi ses igen nästa år!

8 svar till “X&Y (2018)

  1. indiegirl1984

    Yey, du är tillbaka!

    Har ärligt talat inte förstått grejen med henne riktigt. Köper att hon har ett syfte och budskap med det hon gör, men kanske inte det ofta kontroversiella sätt hon gör det på.

    Gillad av 1 person

    • Nej Odell är ju något av en vattendelare, men jag tycker inte att hon är SÅ kontroversiell. Däremot är hon rätt modig, i synnerhet i en svensk kontext där konsensusmentaliteten är rådande. Så jag tycker hon gör intressanta grejer!

      Gillad av 1 person

  2. Du gissar helt rätt! 🙂 Och efter att ha sett Återträffen inser jag att jag bla har svårt för Odells röst — den är tonlös på någon märkligt sätt. Både du och jag nämner Vera och Trine — är det för att de är bäst eller bara de mest välkända namnen? Och vi får fortsätta att prata om detta med ljug och verklighet någon gång, för mig är det helt klart skillnad om skådisen Jens ”bara” gestaltar Odells dåligtmående eller om han själv mår dåligt ”på riktigt”. Spännande!

    Gilla

    • Intressant att du tycker att hon är tonlös… jag kanske skulle tolka den mer som reflekterande. Jag tycker Vera och Trine utmärkte sig, liksom Jens. För min del tror jag att det handlar om att de spelade bra helt enkelt, jag har ingen särskild relation till Trine då jag inte hållit mig uppdaterad på dansk film eller tv.

      Angående Jens så tolkar jag inte uppluckringen mellan verklighet och ”manus” på det sättet som du verkar göra. Jag läser det helt och hållet som att Jens spelar Odells depressiva sida, inte att Jens per se är deprimerad eller mår dåligt. Sedan använder sig ju skådisar av sina egna känslor för att komma i kontakt med rollen (gissar jag) men i det här fallet tror jag att det handlar mer om att de använder sina intuitioner än att de låter sig ”utnyttjas” av Odell. Det vore ju väldigt cyniskt av henne om hon ville att alla skådespelare skulle göra avkall på sin integritet helt och hållet. Med det sagt tror jag att hon har gett dem utrymmet att vara med och forma filmen, men det kanske bara är vad hon vill att man ska tro 😉

      Gilla

  3. Precis som du skriver både på och mellan raderna, det är det där med en människas olika delar som är som mest intressant med filmen och det tycker jag Anna Odell lyckas alldeles förträffligt med att påvisa. Jag tror dessutom att filmen kan bli ännu bättre/starkare vid en omtitt när man kan släppa på den första förvåningen och fundera ännu mer på vem som säger vad om vem och varför. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Ja det vore faktiskt roligt att se den igen! Och på tal om det – jag tycker också att filmen var väldigt rolig, även om det kanske inte framgick i min text. Vargdräkten om inte annat … Däremot är jag nog ändå lite benägen att hålla med Sofia om att sista delen av filmen, samt slutet, var något svagare. Som om jag saknade en sista twist eller ett ”slutord” med tanke på Odells programförklaring i början av filmen. Men det kanske också är halva poängen, att hon vill ge sken av/visa upp ett slags misslyckande.

      Gilla

Lämna ett svar till Cecilia Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s