Blaze (2018)

”Blaze” är Ethan Hawkes fjärde långfilm som regissör, varav den tredje som handlar om musik. Bakom sig har han ”Seymour: An introduction” (2014), en dokumentär om en pianist, ”The hottest state” (2006), ett kärleksdrama om en ung, manlig skådespelare som förälskar sig i en ung, kvinnlig singer/songwriter, där delstaten Texas spelar en tredje huvudroll, och Ethan Hawke själv spelar huvudrollens pappa. Hans första film ”Chelsea walls” (2001) utspelas på det legendariska New York-hotellet där kulturvärldens créme de la créme huserat sedan ett sekel tillbaka. Det var t.ex. där som Sid Vicious (från rockgruppen Sex Pistols) misstänktes ha mördat sin flickvän Nancy Spungen på 70-talet. Så egentligen handlar väl samtliga av Hawkes filmer om musik, på ett eller annat sätt.

Så även den biografiska spelfilmen ”Blaze” (2018) som porträtterar Blaze Foley (Michael David Fuller), en bluesartist född 1949 som inte lyckades göra någon verklig karriär under sin livstid, eller sätta sin musik på pränt (på grund av bortslarvade vinylkopior och avbrutna studioinspelningar) men som ändå verkar ha lämnat själsliga spår efter sig i countryvärlden i form av låthyllningar och skrönor.

En död och bortglömd legend, det är Ethan Hawkes vinkel kan man säga. Att filmen baseras på boken ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze” som är skriven av Blazes f.d. fru Sybil Rosen bidrar måhända till att det vilar en viss nostalgi över projektet, men tillför också en autentisk känsla till kärlekshistorien. Vilket är den del av filmen som tilltalar mig mest.

För lika mycket som det är en film om lidande konstnärer, i detta fall musiker som valt att leva på gränsen till självutplåning, är ”Blaze” en film om två själsfränder som inleder sin relation i ett träd. Blaze (Ben Dickey) och Sybil (Alia Shawkat) träffas i något slags konstnärskollektiv, där Sybil ingår i skådespelarklicken, medan Blazes roll och position är mindre klar. Men gitarren har han alltid nära till hands, i princip släpper han aldrig taget om den, och mumlar fram låttexter och melodier lika naturligt som andra andas. En naturbegåvning fångad i en nallebjörns tunga kroppshydda, fast med en rävs spjuveraktiga uppsyn. Sybil och Blaze har det rätt gött i den där träkojan i skogen och lever enligt dem själva i paradiset, ändå lämnar de sin kokong och ger sig ut i världen. Vilket bryter förtrollningen förstås. Sybil lägger sina skådespelardrömmar på hyllan för att förverkliga Blaze musikkarriär, men den senare super och knarkar bort varenda chans han får.

Att jag inte enbart avfärdar Blaze som en enorm mansbäbis beror troligtvis på flera saker; som att Ben Dickey är oemotståndlig och att jag tycker mig förstå hans motiv, någonstans djupt i magtrakten fattar jag det där motståndet mot att inställa sig för rakning. Jag tolkar detta motstånd på flera sätt, dels som en rent intellektuell och konstnärlig protest mot god smak och kommersialiseringen av människors typ, själ. För blues är ju själens musik, right? Men jag tolkar också in en självdestruktiv psykologi som går ut på att Blaze inte ser sig själv som värdig. Varken av Sybils omsorger, eller erkännande som musiker. Vilket jag spårar till Blazes minst sagt dubbelmoraliska uppväxt, som sånggosse i en kristen nomadfamilj där pappan inte drog sig för att använda knytnävarna på sina barn. En dubbelhet som fångats på pricken i Kris Kristoffersons pliriga ögon i rollen som den vuxna Blazes dementa pappa.

Eftersom Sybil är en vettig människa (med en själ lika djup som Blazes), låter hon sig inte dras med ner i bråddjupet utan räddar sig själv från en alltmer ojämlik och destruktiv relation. Tack och lov. Jag hade inte pallat mer ”kvinnor söker efter en man att rädda”-dravel än den korta passagen i början när Sybil övar replikglosor. Men det är också när skådespelaren Alia Shawkat inte vistas i ögonhöjd som den intressanta energin försvinner. Även om jag blev närmast trollbunden av Charlie Sextons ansikte, han spelar Blazes mest kända musikerkompis: Townes Van Zandt, så tycker jag att dessa nästan inställsamma intervjumoment i radiostudion var för många och utstuderade. Det känns lite som att Hawke hade en idé som fick för mycket utrymme. Jag hade nästan hellre sett en mer linjär berättelse, där Blaze hade fått mer utrymme att växa in i rollen som ”legend”. Nu blev det liksom en etikett som andra satte på honom, kanske för att han dog ung, men jag fick liksom aldrig känslan av att han var så värst speciell. En märklig och begåvad musiker, absolut. Men vem personen Blaze var fick jag aldrig veta.

Med andra ord var det med blandade känslor jag lämnade visningen. Däremot kan ingenting ont sägas om själva hantverket: fotot, musiken och skådespeleriet var på topp. Jag vill se fler Ethan Hawke-filmer.

Det här var månadens filmspanarfilm och en av tre utvalda filmer som vi filmspanare såg tillsammans på Stockholms Internationella Filmfestival. Henke valde filmerna: ”Lizzie”, ”Blaze” och ”Happy New Year Colin Burstead”.

Här är länkarna till mina bloggkamraters blytunga (?) texter om BLAZE:

Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)

Fiffis filmtajm

Movies Noir (Christian)

Jojjenito (Johan)

Fripps filmrevyer (Henke)

Har du inte sett den? (Carl)

Filmfrommen (Mikael)

8 svar till “Blaze (2018)

  1. ”En naturbegåvning fångad i en nallebjörns tunga kroppshydda, fast med en rävs spjuveraktiga uppsyn.” Och priset för bästa mening i recensionerna går till Cecilia! 🙂

    Jag håller med om alla dina tankar om filmen förutom de om en mer linjär berättelse. Filmen är i mina ögon en spegling av Blazes musik och liv. Och filmen representerar dessutom hur det är att närma sig vissa döda legender, desto närmare man kommer desto svårare blir det att få grepp på dem, som en öring i forsen…

    Jag älskade filmen i vilket fall.

    Liked by 1 person

    • ”Som en öring i forsen”. Du levererar ju också läsgodis 🙂

      Tack för övrigt! Jag är inte helt säker på om en linjär berättelse hade varit BÄTTRE, men då hade kanske Blaze blivit mer begriplig. Men det kanske inte var Hawkes intention. Mycket känsla lyckas han förmedla i alla fall. Jag älskade slutscenen.

      Liked by 1 person

  2. Håller med Henke, vilken supertext du fått till! Både språk och innehåll — loverly.

    Den påminner mig bla om att jag också gillade att Sybil lyckades hitta tillbaka till teatern efter förhållandet tog slut. Intressant det där med Blazes bevekelsegrunder. Jag tänker också att själva musikgenren som han befann sig i till sin grund är anti-självhävdelse. Det känns inte förenligt med den typen av musik att samtidigt slå sig för bröstet och säga att man är bäst,. Det kan bara andra göra.

    Liked by 1 person

    • ❤ Tack! Ja att Sybil höll skutan på rätt kurs gav utsvävningarna i filmen litet balans ändå. Nej precis, legend är inget epitet man bör ge sig själv, men han fick ju inte ens grundläggande respekt från sina åhörare i publiken, vilket verkade påverka hans känslor och psyke rätt hårt. Det funkade att spela för hans egen skull i trädkojan, men på en scen blev det kanske för jobbigt att ingen såg på honom med samma ögon som hans älskade Sybil.

      Gilla

  3. Ping: Blaze (2018) | Jojjenito – om film...

  4. Njutbar text (som vanligt) och skönt att inte kategoriskt avfärda folk! Kanske hjälpte att se honom genom Sybils ögon. Allas biografi borde kanske skrivas av någon som älskar dem. Möjligen undantag för Eva Braun.

    Liked by 1 person

    • Tack! 🙂
      Kanske, kanske inte. Jag hade inte haft något emot en biografi med en Blaze som inte bara stod i centrum för andras uppmärksamhet, utan för sin egen. Hans syster var för övrigt en rivig och intressant biroll.

      Gilla

  5. Fin text. Du har fångat filmens själ. 🙂

    Mot slutet av filmen kände även jag att jag var lite trött på vissa återkommande delar (som intervjuscenerna). Men min slutkänsla av filmen var ändå att jag gillade den väldigt mycket.

    Om du har tid rekommenderar jag följande klipp med både Hawke och Dickey. Fina sånger och Hawke pratar klokt.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s