Suburbicon (2017)


Något är inte som det ska i den idylliska 50-talsförorten Suburbicon. Ungefär samtidigt som den (mörkhyade) familjen Mayers flyttar in i grannskapet prövas familjen Lodge (vithyad, precis som 99 procent av det lilla samhället) av ett oväntat dödsfall. Pojken Nicky (Noah Lupe) förlorar sin mamma Rose (Julianne Moore) efter ett brutalt inbrott och finner sig lämnad i händerna på en distanserad pappa, Gardner (Matt Damon), och Roses tvillingsyster Margaret (Julianne Moore).

Den senare flyttar in i huset eftersom ”pojken behöver en mor” och om inte förr så får nu Nicky korn på den Märkliga Stämningen som så småningom mynnar ut ut i en skitstorm av Coen-kaliber.

Det är till en början svårt att riktigt greppa vart filmen är på väg, men tidigt etableras i alla fall en relation mellan Nicky och grannsonen Andy. Deras gräsmattor delas i hälften av ett enkelt staket, över vilket det går att kasta boll, och utbyta ormar och gräshoppor om man så vill. Där finns en barnslig vänlighet, ännu inte färgad av vuxenvärldens fördomsfulla världsuppfattning.

Ju mer familjen Mayers ignorerar det rasistiska samhällets utfrysningsförsök desto mer ökar frustrationen hos Suburbicons invånare. Andy förklarar för Nicky att det är viktigt att inte visa att man bryr sig (fast det gör han förstås).

Pojkarnas vänskap pågår bara i periferin egentligen, liksom den rasistiska mobbens allt aggressivare övertramp, medan den Märkliga Stämningen inom familjen Lodge nystas upp framför våra ögon. Utan att gå in på detaljer är det en klassisk Coen-historia, en komprimerad ”Fargo”, fast utan dialekt och med hälften så engagerande rollfigurer. Den som lämnar störst avtryck är Noah Jupe i rollen som Nicky, och Oscar Isaac som rättfram försäkringsagent.

Men jag vet inte.
Clooney/Coen lyckas aldrig riktigt engagera mig, mer än att jag tycker riktigt, riktigt synd om Nicky som tvingas genomleva den ena tragedin efter den andra. I stället för att skratta får jag magknip rätt ofta, och jag vet inte om det är meningen att jag ska känna så.  När ”Suburbicon” är som bäst kan man nästan tolka den som självkritisk. För samtidigt som redan välmående vita medelklassmänniskor spiller blod över Aruba-resor (eller gör filmer och tv-serier om vardagsmödor som övergår till mord) tvingas svarta familjer utstå ett helvete bara genom att existera.

Det må finnas en (välmenande) övertydlig poäng om vilka som egentligen är bråkmakarna i Suburbicon och visst duger detta som ”helt okej” underhållning. Men på det stora hela känns filmen varken tillräckligt kul eller upplysande om rasism, utan snarare en smula vilsen bland blodpölar och stärkta bomullskläder.

 wp-bat-2

filmspanarna-bred11_536b9b2be087c34a8255e1111.png

Det här var månadens filmspanarfilm! Läs mina fellow biospanares åsikter om det senaste Coen-bedrägeriet nedan …

Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord)
Fiffi (Fiffis filmtajm)
Johan (Jojjenito)

4 responses to “Suburbicon (2017)

  1. Japp, vi tycker väldigt lika om filmen. Jag blev heller aldrig engagerad. Det är nog lite svårt det där med noir-stämning och rollfigurer som inte är sympatiska. Just att få det engagerande. Coens är duktiga på det, men med Clooney som regissör så blev tonen… tråkig.

    Håller med om både barnskådisen och Oscar Isaac. Ljuspunkter.

    Liked by 1 person

  2. Jag vet inte om jag blev direkt engagerad men jag gillade verkligen historien och sättet den berättades på. Det där onda i magen — kan skillnaden vara att det i Fargo inte finns ett lika litet barn och att han (för visst är det väl en son som Macy har?) aldrig blir lika utsatt inom den egna familjen? Med det sagt var ändå Jupe fantastisk i den sista matbordsscenen. Och så ska man nog inte fundera allt för mycket på att Lille Nicky antagligen kommer att växa upp till en slasherseriemördare 🙂

    Gilla

    • Ja det onda i magen hade helt och hållet med Nickys utsatthet att göra – INTE kul alls tyckte jag att det var. I Fargo, åtminstone tv-serien som jag har mycket mer färskt i minne, är barnen inbäddade en liten bubbla av snömosig kärlek, även om det finns ett hot mot dem också på sätt och vis. Fast det kommer utifrån inte inifrån familjen – vilket är som det ska. Obehaget får de vuxna hantera.

      Eller hur! Nicky lär spendera en hel del timmar i terapisoffan framöver om inte annat.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s