Blade Runner 2049 (2017)

Det är väl bäst att ha det sagt: Ni som redan älskar Denis Villeneuves ”Blade Runner”-uppföljare kommer kanske inte förstå den här texten. Ni som myste ikapp med Ryan Gosling i fårskinnsrock, som föll pladask för Roger Deakins precisionsfoto, och ni som fick goosebumps deluxe av islänningen Jóhann Jóhannssons musik – risken finns att ni inte kommer förstå ett skvatt av min kritik. Eller så fattar ni, och himlar strax väldigt mycket med ögonen. Skriv en kommentar vetja. Men jag ska försöka att vara pedagogisk som jag bara kan. OK?

 

Obs! Detta är inte en helt spoilerfri text. 

”Blade Runner 2049” är en fantastiskt snygg och stämningsfull film. Det är en film som vill säga något om hur det är att nästan höra till,att nästan räknas, att nästan vara människa. Ryan Gosling har fått förkroppsliga dessa nästan-känslor i replikanten K (en människolik, organiskt framställd robot). Han jobbar som polis i ett dystopiskt Los Angeles och har som uppgift att jaga rätt på och ”pensionera” replikanter som inte har någon tidsbestämd livslängd. De är upproriska och ej att lita på. Således måste dessa forna slavar kasseras. Problemet är förstås att det inte går att se vem som är vilken sorts replikant, utan det krävs en scanning av ögat för att ID-numret ska  avslöjas. Ett inte så litet problem om replikanten ifråga är stort som ett berg och starkt som fyra oxar.

Filmen inleds nämligen med ett möte mellan Ryan Goslings normalbyggda K och Dave Bautistas kraftfoderbyggda Sapper Morton. En gryta puttrar på spisen, och i ett av det enkla kökets hörn sitter polisen K och väntar i skuggorna. En släng av lättkokt noir utspelas därefter.

K rapporterar till sin chef, Lieutenant Joshi (Robin Wright), men innan han lämnar platsen i sin ”Back to the future”-kärra så upptäcker han en gul blomma intill ett träd. Assisterande robot scannar av marken och avslöjar en nedgrävd kista. (Man kan ju fråga sig varför replikanterna inte har en scanner-funktion, men men).

Vem som ligger begravd där hinner man lista ut innan Dr. Coco ropar gravid kvinna, men det ska ändå till en liten utredning där K besöker Wallace Corporation med en påse hår för DNA-testning (en av filmens bättre scener). I ett försök att inte avslöja mer av handlingen går jag vidare till vad jag fann så problematiskt med ”BR2049”.

För det första måste man ju ställa frågan: Varför? Hur motiverar man en uppföljare till en film som fått en sådan kultstatus, och som dessutom (med mening) lämnade fansen med fler frågor än svar? Originalet rörde vid de filosofiska frågorna med lätt hand, subtilt inbäddade i en futuristisk noirfilm. Den tog avstamp i sin egen tid (1982), även om den ska utspela sig 2019 och blickade framåt, och kanske är det här ”BR2049” gör det största misstaget – uppföljaren 2017 tittar nämligen bakåt med en nostalgisk blick och tillför inte mycket framtid om man ska vara ärlig. Det ska vara hologram-användningen då, som faktiskt var ett rätt så tjusigt inslag.

Även om miljöerna är riktigt snygga, i synnerhet Wallace Corporations tics-framkallande inredning (fladdrande vattenspeglingar), så har man lånat mycket av stilen och exteriörerna från originalet bortsett från de gyllene färgtonerna. Teknologin tycks ha gått framåt, exempel: K:s ai-system i hemmet där Joi får honom att tro att hon lagat en blodig biff till middag, stället där replikantminnen skapas, Niander Wallace svärmande ”syn-robotar” – samtidigt som man har behållt retro-80-talskänslan i mångt och mycket. Mobiltelefonen tycks aldrig ha existerat. Nej man måste gå till bilen för att ringa sin chef minsann.

Allt detta hade jag nog accepterat om det funnits något annat att engagera sig i.  Karaktärer att bry mig om. Men det är tunnsått. K:s lilla hang-up på Joi utforskas inte tillräckligt för att jag ska bry mig om deras udda relation. En ai och en replikant = svårt att få blodet att pumpa, ha ha! Scenen där K får sig ett nyp i filmhistoriens kanske osexigaste trekant (även om det var rätt spexigt), kändes inte riktigt så viktig som den försökte vara. Men vi fick i alla fall checka av två kvinnoroller som vi är vana vid att se på vita duken: 1) den självuppoffrande och 2) den prostituerade. Jag gillar Mackenzie Davis, men att hennes rollfigur var tvungen att ligga med K (mot betalning) för att klämma fast en sökare på hans rock kändes onödigt komplicerat … men vad gör man inte för konsten, Denis Villeneuve?

Och det var inte bara de levande kvinnorna som kastade kläderna, det är kvinnoben, bröst och fylliga läppar vart K än vänder blicken i form av statyer, artificiella intelligenser och datagjorda hologram! Framtiden är naken, men ingen verkar gå igång på det.

Inte heller storyn känns särskilt spännande eller originell, tvärtom fick jag YA-vibbar mot slutet när rebellerna gjorde sig till känna. Upptakten till ännu en uppföljare får man förmoda, men det fick då inte min puls att stiga för fem öre. Överlag saknar filmen en egen agenda och förlorar sig i minnen från förr. Det är som om jag sett allt redan, om inte i ”Blade Runner” (1982) så i andra sci-fi-filmer. Det i filmen som faktiskt väckte någon form av nyfikenhet, replikanten Luv till exempel, tog man inte tillvara på och hon föll slutligen ner i den förutsägbara mallen: ond, men foglig, hejduk. Man anade ju ett uppror mot Wallace i hennes kantiga ansikte, men hon slutade som fiskmat.

Så jag måste återgå till kärnfrågan: Vad är det i den här historien som fick Ridley Scott att öppna plånkan och Denis Villeneuve att göra en uppföljare till en kultklassiker? För allt jag kände att jag fick var en storstilad uppvisning i desktop-affischer utan några bra citat. Det skulle i så fall vara repliken från en gigantisk reklamprojektion av Joi: ”You look lonely”. 

I slutändan har jag inte hjärta att ge filmen ett lägre betyg än godkänt. Det är liksom inte en dålig film, men den lämnar mig kall och ifrågasättande. Och det tror jag inte var känslan den ville förmedla. Eller?

Det här var månadens filmspanarfilm och jag misstänker att ”BR2049” kan vara något av en vattendelare? Låt oss se efter:

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

Det (2017)

Jag skrev nyligen en filmrecension på uppdrag av TT Nyhetsbyrån om nyinspelningen av Stephen Kings kanske otäckaste påfund någonsin, Pennywise ”den dansande clownen”, a.k.a. ”It” eller som vi säger på svenska: Det. Eftersom det är ett uppdrag som inte har med bloggen att göra så länkar jag till själva recensionen här.

Men – eftersom jag har lite mer utrymme här (TT:s recensioner har en begränsning om 2000 tecken) kan jag tillägga ett par saker. Eller bara bre ut mig lite till. Det är ju min blogg 😉 

First of all. Jag tyckte faktiskt inte att den var särskilt otäck, det står jag fast vid, däremot var den jäkligt snyggt gjord vilket jag inte underströk i recensionen. MYCKET snyggare än tv-serien från 1990. Kanske lite för snygg. För mest satt jag och störde mig på att de lagt ”specialeffekter” på Bill Skarsgårds ögon och ljussatt så dramatiskt att det överskuggade den verkliga faran. 

Tänk vilken film det hade kunnat vara om man jobbat upp stämningen lite bättre och snålat med clown-frossan! Tyvärr smulade man sönder varenda möjligt spänningsmoment med ett avslöjande soundtrack som liksom sprang före och varnade: NU BLIR DET SPÄNNANDE. Och så blev det inte det bara för det.

Visst gör väl Skarsgård ett OK jobb, men jag fick aldrig riktigt känslan av en människa bakom de där saftigt hängande läpparna och den enormt höga pannan. Det är inte bara Tim Currys clown som spökar (…) utan jag tror att man helt enkelt eliminerade det som är typiskt för clownen: den tragikomiska känsligheten, men framför allt vänligheten. Skarsgårds clown låtsas inte vara barnkär för en sekund, man ser ju direkt att han vill bitas.

Något som jag också tänkte på var rollfiguren Mike. En papperstunn karaktär som manusförfattarna verkar ha glömt kvar på 50-talet, för inte kändes det som 80-tal hela den där får-prylen och en farsgubbe som går på om livets hårda skola. Ärligt talat hade jag glömt bort Mike när jag satt och skrev recensionen och det var på håret att han inte ens nämndes. Något som min bloggkollega Sofia även påtalar i sin text – och vågar avslöja liiite mer om? Jag minns inte hur det var i boken, men med tanke på att originalet utspelas på 50-talet skulle man ju kunna misstänka att rasism var ett av Henry Bowers motiv?

Sedan vill jag ge en eloge till filmens unga skådespelare, väldigt fint samspel mellan Derrys ”förlorare”, med ”Midnight Special”-Jaeden Lieberher i ledarrollen.

 

Generation loss (2016)

generation-loss

Jag har varit nyfiken på Elizabeth Hands ”Generation loss” ett tag nu. Den kom ut på originalspråket engelska redan 2008, men översattes till svenska först 2016 på Linda Skugges förlag Constant Reader. Jag har förstått att det är en omtyckt ”succéroman” som gjorde Elizabeth Hand till en erkänd författare, med en rätt karg antihjältinna i centrum. Bara epitetet ‘antihjältinna’ kan ha vara orsak nog till att jag köpte boken, i synnerhet då jag redan plöjt alla Gillian Flynns böcker som alltid innehåller kvinnor med mindre prydliga karaktärsdrag.

 

Mycket riktigt är huvudpersonen Cassandra Neary ingen mönsterflicka. Tvärtom. Redan i tonåren kastar hon sig huvudstupa in i punkens ytterligheter. Det är sent 1970-tal i New York och drogerna flödar på och bakom undergroundscenerna. Den unga Cass Neary plåtar det som ingen vågat, eller kanske haft en önskan om att fästa på filmrullens negativ förut. Nakna kroppar, trasiga själar, döda människor i gränder som överdoserat – sex, drugs and rock ’n’ roll, minst sagt. ”Du är galen, Cass. Typ som en nihilist. Du är förälskad i förintelse”, bekräftar en vän till henne mindre än tjugo sidor in i boken.

Cass Neary blir ett namn i medierna och på gallerierna ett tag, men det blir en kortvarig karriär.

Uppväxt- och ungdomsåren beskrivs i rasande tempo, det är som om Elizabeth Hand lånat Cass nerviga energi och bara vill ha det överstökat. Komma förbi det som är svårt, och landa i nuet först trettio år senare, när de snabba fixarna klingat av och döden i form av medelåldern tvingar antihjältinnan till någon form av eftertanke. Kanske.

Hur som helst är det i ”nutiden” som större delen av boken utspelar sig, och långt från New Yorks musik- och fotoscen. Cass blir ivägskickad på ett fotouppdrag till en enslig ö i Maine för att intervjua och plåta en annan ljusskygg fotograf som till skillnad från Neary, lyckats behålla en viss kultstatus. Det lilla samhället runt ön känns lika gästvänligt som det i ”Boys don’t cry”, typ. Det är ett alldeles eget litet Vilda västern, fast istället för cowboys är det fiskare, udda konstnärer och uttråkade ungdomar med hoodies som bidrar till den obehagliga glesbygdsstämningen.

Här någonstans börjar jag ana thriller-delen som utlovas på baksidan av boken (nominerad till bästa utländska thriller 2016 av Svenska deckarakademin t.ex), då Cass Neary noterar att flera ungdomar anmälts saknade de senaste åren. Dagen efter som hon anländer försvinner ännu en tonårstjej. Då fotografen Aphrodite Komestos är motvilligt intervjuobjekt ägnar sig Cass mer åt att luska i öns historia och udda personligheter än att plåta – och dras så in i en härva av hemligheter.

Så hur var läsningen av denna ”succéroman”?

Av någon anledning lät jag mig inte övertygas av Hands antihjältinna.

Vi kan börja med Cass Nearys bilder. Kanske har jag sett för många Fotografiska-utställningar för att tycka att det hon beskriver är särskilt unikt eller spännande. Svartvita bilder på ”döda ting” och trasiga människor i urban misär, den typen av bilder känns väldigt desperata – och jag har aldrig gillat dem. Det är med andra ord ingen bra säljpitch för mig att boken till stor del handlar om detaljbeskrivningar av fotografier av detta slag.

Inte heller förmår jag att engagera mig i denna så omtalade, dödslängtande punkare som 30 år efter att karriären gått i stå, inte tycks ha utvecklats alls. Varken som människa eller fotograf. Visst, Cass Neary är en uppdiktad person, men tanken är ju att jag ska tro att hon är på riktigt. Och det gör jag inte. Hon känns lite för hård och ointaglig för att vara på riktigt och man kommer aldrig riktigt in bakom skalet. Det är som om författaren vill att man ska samma relation till Cass som Cass har till omvärlden. På säkert avstånd.

Så OM det är distans Elizabeth Hand vill att jag ska känna till huvudkaraktären så har hon lyckats. Men jag tycker att hon har lämnat för mycket osagt mellan raderna för att jag ska bry mig om vad som ska hända Cassandra Neary. Frågan är då vad som återstår för mig att tycka om med ”Generation loss”?

Thriller-delen är det då inte. Den retar i bakgrunden, börjar pysa som en halvstor nyårsraket någonstans i mitten – men exploderar aldrig. Det blir inga fyrverkerier. Den är ojämnt utbroderad och lämnar mig tämligen oberörd.

Men visst finns det något där. Alla andra (som älskar boken) kan ju inte ha fel! (Eller?) Jag måste ändå säga att jag emellanåt tycker om känslan av att befinna mig i utkanten,  rent geografiskt på den lilla ön i Maine, men också i utkanten av någons livshistoria. Även om det i detta fall är en person jag finner mindre intressant så lyckas Hand med språket suga in mig i en väldigt speciellt miljö.

Och på tal om miljö så spelar öns natur, hus och invånare en avgörande roll i boken – och om det är något jag tar med mig så är det den klibbiga känslan av disiga ö-landskap, hala trädstammar och otäcka djur i träd.

The Girl with All the Gifts (2016)

MV5BYTBmMDhhYjctMjkyNS00MGQzLTgxZTEtZDEzMWU0YzQwNzMxXkEyXkFqcGdeQXVyNDkzNTM2ODg@._V1_SY1000_CR0,0,1503,1000_AL_.jpg

Tuggade i mig (!) denna lilla pärla till film här om kvällen. En i mina kretsar rätt så omtalad zombieapokalypsfilm som på sticker ut hakan med ett annorlunda perspektiv. ”The Girl with All the Gifts” handlar om en flicka vid namn Melanie som trots sin belevade brittiska knappt betraktas som en människa av sin omgivning. Tvärtom kallas hon och de andra barnen som hålls inlåsta i andefattiga celler för ”friggin’ abortions” av soldaterna som vaktar dem. Ett ordval som förklaras lite längre in i filmen kan man säga.

Även om jag har mina aningar (eftersom jag vet vilken genre filmen tillhör) undrar jag vad det är för fel på barnen. Varför sitter barnen i rullstolar med huvuden och händer fastlåsta? Varför rullas de in i ett klassrum för att lära sig det periodiska systemet? Under en lektion, då den sympatiska läraren Helen Justineau hamnar i konflikt med en aggressiv sergeant vid namn Parks, får vi veta svaret. Doften av människohud (och blod får man anta) förvandlar dessa lammungar till hungriga vargar. Plötsligt skjuter käkarna fram och de tuggar mekaniskt efter människokött. Jag fick rätt mastiga rysningar på armarna vid ljudet av klapprande små barnmunnar kan jag säga.

Den blandade känslan av obehag och empati för de fängslade barnen som uppstår i mig – det är ju inte deras fel att de är hungriga på människokött – tycks även finnas hos Justineau. Ett särskilt gott öga har hon till den intelligenta och vänliga Melanie, som trånar efter uppmärksamhet och beröm från sin lärare. Jag minns själv hur härligt det var att bli SEDD av vuxna när man var liten och denna respons är halmstrået som Melanie griper efter i sin ensamhet. Vi introduceras även till forskaren Dr. Caldwell, gestaltad av en snaggad och skarp Glenn Close. Hon söker efter svar på zombie-epidemin hos barnen, för till skillnad från horden av ”hungries” som härjar utanför militäranläggningen, är de födda med svampsmittan som drabbat världens befolkning, och de förvandlas bara stundvis till besinningslösa bestar. Här finns alltså en ny generation av halv-zombies, vilket komplicerar och fördjupar frågan om människovärde. 

”The Girl with All the Gifts”, som är baserad på Mike Careys roman med samma titel, bockar av zombiefilm-listans sedvanliga element – ödesdigra bett som förvandlar levande till blodtörstiga ”hungries”, den logiskt tänkande forskaren (Caldwell) som är beredd att offra några liv för ”the greater good”, den hårdhudade Sergeant Parks som försöker upprätthålla ordningen in i det sista, humanisten Justineau (namnet måste vara en blinkning till rollfigurens rättvisepatos väl?) som står på barnens sida. Och i stormens öga har vi Melanie som står med ena foten i den gamla världen och den andra i den nya.

locarno-festival_the_girl_with_all_the_gifts_publicity_still_h_2016.jpg

Det är kring denna ”konflikt” – självaste Melanie – som filmen tar sig ton på ett intressant sätt. Valet att skildra apokalypsen genom Melanies ögon, där hon och de andra barnen är de förtryckta, kastar ett inte så förmildrande ljus över människorna som desperat kämpar för att rädda mänskligheten. Tolvåriga skådespelaren Sennia Nanua är ett ovanligt vackert och vänligt poster face för zombieapokalypsen. Trots att hon tar sig en smakbit av såväl människor och djur är hon filmens osvikliga protagonist. Som man hejar på. Utan hennes likeability hade det varit svårt att framföra den civilisationskritik som filmen vill understryka.

Det är en uppfriskande, rak och enkel historia i en genre som börjar bli liiiite tjatig, för att inte säga experimentell. ”Warm Bodies” lade romantik till blodslafset och ”Pride and Prejudice and Zombies” kastade in dönickarna i en Jane Austen-klassiker. ”The Girl …” ligger närmare ”28 Days Later” med sin osentimentala, brittiska touch. Dessutom lyckas man göra en film med tre kvinnliga huvudroller av fyra utan att sexualisera dem för fem öre. Bara det är värt en liten applåd.

wp-bat-4

The Mummy (2017)

MV5BMjM5NzM5NTgxN15BMl5BanBnXkFtZTgwNDEyNTk4MTI@._V1_SY1000_CR0,0,631,1000_AL_Handling och kanske lite spoilervarning: En förbannad och sexig prinsessmumie (Sofia Boutella) vaknar till liv efter en herrans massa år under jord efter att en redigt korkad legosoldat (Tom Cruise) och hans töntiga kompis (Jake Johnson) bestämt sig för att gravplundra en arkeologisk fyndplats i Irak. En mycket yngre sexig arkeolog (Annabelle Wallis) blir sur på legosoldaten för att han är så pajig, men blir senare kär i honom eftersom han räddar hennes liv. Den förbannade prinsessmumien försöker återuppväcka dödsguden Seth genom Tompas kropp för att på så sätt få evigt liv – tror jag –  och suger i sig människor till höger och vänster för att åter bli prinsessan Ahmanet. Etc etc. Över till London. Där dyker en Dr. Jekyll (Russel Crowe) upp och komplicerar saker och ting, men är väl mest med för att skapa en hype kring Dark Universe. Filmen slutar med ett övertydligt löfte om en uppföljare.

Omdöme: Filmen är som en skojsig matinérulle i början, men inte den charmiga sorten utan den obegripligt dumma och rasistiska. Sedan övergår den till att vara lite småkul, men mest tänker jag på att Tom Cruise känns så fel i den här filmen. Manuset är så uselt att inte ens Tompa kan rädda ansiktet på regissören Alex Kurtzman. Och så tänker jag att Tompis håller på att bli riktigt gammal trots att han faktiskt bara är 55. Plötsligt ser jag honom, inte Nick Morton eller nån tuff actionsnubbe, utan Tom 55 år som måste gymma dubbelt så mycket för att få stanna på toppen av Hollywoods pyramid (pun intended) … men så är liksom det här han får göra. Usch så tragiskt.

Ps. Hans motspelerska Annabelle Wallis är 33. Också lastgammal 😉 Ds.

Att filmen får en tvåa och inte en etta måste ses i ljuset av att detta är min tredje bioupplevelse (utöver barnvagnsbion) sedan november förra året. Jag är med andra ord en svältfödd filmspanare. Då duger ett fem tusen år gammalt lik att tugga på liksom. Ljus riktad mot bioduk = Cecilia nöjd.

wp-bat-2

Det här var juni månads filmspanarfilm. Klicka er vidare för att se vad övriga skattjägare tyckte om mumifierade prinsessor:

Fiffis filmtajm

Jojjenito

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmfrommen 

Artemis – ny bok och film av Andy Weir

Artemis-Book-Cover-Andy-Weir-768x1167

Måste bara skriva några rader om denna glada nyhet. Andy Weir, raketkarriär-författaren bakom ”The Martian”, släpper en ny bok i höst med den angenäma titeln ”Artemis”. Titeln anspelar på den grekiska gudinnan Artemis (beskyddare av kvinnor tillika jaktgudinna som jagade under månen och syster till guden Apollon –>hej NASA:s Apollo-missions).

För den nya boken utspelas så klart PÅ MÅNEN. Hur fett kan inte det här bli?

 

Så här beskrivs bokens handling på Amazon:

Jazz Bashara is a criminal.

Well, sort of. Life on Artemis, the first and only city on the moon, is tough if you’re not a rich tourist or an eccentric billionaire. So smuggling in the occasional harmless bit of contraband barely counts, right? Not when you’ve got debts to pay and your job as a porter barely covers the rent.

Everything changes when Jazz sees the chance to commit the perfect crime, with a reward too lucrative to turn down. But pulling off the impossible is just the start of her problems, as she learns that she’s stepped square into a conspiracy for control of Artemis itself—and that now, her only chance at survival lies in a gambit even riskier than the first.

Jag tycker i alla fall att det låter riktigt lovande med en sci-fi-thriller på månen. Eftersom ”The Martian” blev en sådan rackarns dollarsuccé var 20th Century Fox snabba med att lägga vantarna på filmrättigheterna till Andy Weirs andra roman. Hoppas bara att det blir lite jazzigare 😉 manus och utförande än förra gången, även om det var en hejdlöst snygg – och helt okej – rulle.

Här snackar Weir själv lite om nya boken:

SEE YA IN SPACE, NERDS.

Barnvagnsbio – Guardians of the Galaxy: vol 2

Okej, jag kan ju erkänna direkt – jag har inte sett hela filmen. Två tredjedelar tror jag att jag lyckades få till innan Juno (min fem månader gamla bebis) tröttnade under barnvagnsbion (se utförlig beskrivning längre ner). Fast ärligt talat kändes det inte som om jag missade något … viktigt? Kul? Fräscht?

Jag gillade första filmen. Den var inte perfekt, men den var kaxig, smårolig och tog inte sig själv på så jäkla stort allvar. Rymd-sci-fi-komedi! Och jag gillar Chris Pratt. Och mysiga åttiotals-hits i rymdmiljö. Men jag kände redan under de inledande minuterna av ”Vol 2” att succén troligtvis inte skulle upprepa sig. Likt öppningsscenen i ”Captain America: Winter’s Soldier” hamnar vi mitt i ett actionfyllt uppdrag där de forna ensamvargarna Peter Quill, Gamora, Drax, Rocket och nya lill-Groot numera samarbetar. I ”Captain America” var öppningsscenen det bästa med hela filmen, kanske det enda jag riktigt uppskattade, men här känns det bara stressigt och klichéartat.

Det roliga med första ”Guardians” var att den vågade sticka ut och vända upp och ner på klichéerna kring hur en hjälte eller en skurk ska vara. Som den autistiskt humorlösa Drax, muskelberget som är urkass på att avläsa andra varelser och säger det han tänker utan en tanke på att försöka vara rolig, och därför blir det. Eller Peter Quills fåfänga försök att bli en ökänd bandit genom att ge sig själv namnet Star-Lord.

Här i uppföljaren lyckas man inte riktigt skapa samma mysiga överraskningskänsla kring rollfigurerna (visst, lilla Groot är ruskigt söt), utan tenderar att överdriva deras egenskaper alternativt släppa taget om dem helt. Zoe Saldanas Gamora till exempel. Utöver att vara det sedvanliga sexobjektet har hon dessutom fått rollen som den rätt trista ”morsan” i gänget. Som suckar irriterat när Peter och Rocket slåss om styrspaken och kraschar skeppet på en okänd planet. Hon intygar i en annan scen för en annan alien-kvinna, Mantis att hon inte alls är ful, typ reflexmässigt, kvinnor emellan.

Inte för att Yondu (elaka brorsan från ”The Walking Dead”) var nåt mönsterbarn i första filmen, men när vi återser honom här står han och knäpper byxorna inne på ett horhus där de prostituerade är robotar som stänger av sig själva när jobbet är klart. Sånt där tar mig verkligen ur stämning. Rymden är ungefär, nej exakt, som livet på jorden alltså, med några få undantag.

Så nånstans mellan fisljummen sexism och en rätt lam kärlekshistoria mellan Peter och Gamora finns även en storyline om Peter Quills pappa som jag inte hann se slutet på. Om det var något som fick era hjärtan att banka kan ni väl skriva en rad om det i kommentarsfältet och påpeka att jag har undervärderat ”Vol2” å det allra grövsta.

Uppdatering: spoilers förekommer i kommentarerna. 

Nu var jag ju inte med på själva träffen, men det var ju ett litet gäng som träffades i lördags också som framför allt har sett HELA filmen och skrivit några rader – säkerligen mer positiva än mina – om ”Guardians of the Galaxy: Vol 2”! Spana in dem här:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch

Barnvagnsbio då, var det nåt att ha? Jovars. Att ha salong 1 på Filmstaden Söder nästan för sig själv en onsdag förmiddag (det var jag och två till med tillhörande bebisar där) är en lyx i sig, även om det innebär att ha en ålande bebis i knäet en stund. Juno var väldigt nyfiken på vad det var för färgglada aliens som hoppade omkring och spottade ur sig oneliners bakom henne, men hungern satte så småningom stopp för vidare utforskning. I hela 20 minuter sov hon på min axel trots att ljudet inte var så dämpat som jag hade förväntat, och kanske önskat. Däremot var valet av film kanske inte det smartaste av SF. Två och en halv timmes Marvel-action är rätt krävande utan bebis, så att jag skulle lyckas se hela filmen med tillhörande 10-minuterspaus i mitten, kändes långsökt redan på idéstadiet. Vet att de visade ”Life” av Daniel Espinosa för ett par veckor sedan. En rätt läskig alien-film med 15-årsgräns – hur tänkte de där? Även om det inte direkt är tanken att bebisarna ska kolla på filmen så har de ju öron som liksom mina egna kan skilja på när folk skriker skräckslaget eller skriker av skratt – eller?

Barnvagnsbio får också 2/5 i betyg.

 

Bloggpaus pga Rachel-situation

… på obestämd tid. Det här är nämligen mitt tillstånd i skrivande stund:

Och säga vad man vill om min graviditet (den har haft både toppar och dalar) men den har då sannerligen inte inspirerat mig till att skriva långa och intelligenta inlägg om film och serier. Tvärtom har hjärnan tömts på innehåll och allt jag önskar mig nu är ett tecken på att jag får göra som Ross och Rachel och bege mig till förlossningen och be done with it!

När jag återuppstår som skrivande människa igen återstår att se. Tills dess, lev väl och se mycket film och tv! På min tips-lista finns:

  • Better Things (HBO). Fin humorserie av Loius CK och Pamela Adlon med den senare i huvudrollen. Om livet som ensamstående trebarnsmor och skådis i Los Angeles.
  • The Mindy Project (HBO) av och med komikern Mindy Kaling. Upptäckte denna lättsamma komediserie alldeles nyligen och är så glad över att jag har fem säsonger framför mig. Mindy Kaling är ju askul! Oxå roligt att Duplass-bröderna spelar ”flummiga” barnmorskor som konkurerar med läkarkliniken där Dr Mindy Lahiri jobbar.
  • Kommer inte på nåt mer. Tips på värda tv-serier välkomnas! Tänkte testa Westworld trots att jag egentligen inte är särskilt sugen. Har typ lagt ner Walking Dead efter säsongens öppningsavsnitt. Tycker psykopaterna i WDs zombievärld är överskattade och jag är trött på ljudet av utsvultna vandrande pinnar.

CIAO så länge!

Filmåret 2015

best-of-2015-01-164169

Filmåret 2015 var ett höjdarår och jag såg mycket mer film i fjol i jämförelse med nuvarande år. Som vanligt är ordningen på listan svår att försvara, men jag tänker: vad fastnade och vad gjorde det inte?

Svårast var att avgöra vilken årets bästa film var. Ettan och tvåan har utkämpat en lång och utdragen kamp om översta platsen, och jag skulle nog nästan vilja säga att de delar den för de uppfyllde två vitt skilda ”filmbehov” hos mig. Den psykologiskt tunga kandidaten i tävlan mot en fysisk och visuell käftsmäll, vilken tror ni vinner?

Men vi börjar i rätt ände.

 

10.
Star Wars Episode VII – The Force Awakens

Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.32.27
Jag tänkte först inte ha med denna retro-osande present från en galax långt borta, men insåg att det vore orättvist. Jag tyckte den var SVINBRA i allt utom det fantasilösa manuset som mest upprepade sånt vi redan sett i originaltrilogin. Men Rey, Finn, Kylo Ren och händelsen mellan en viss far och en viss son lämnade tillräckligt starka avtryck för att den ska platsa på listan. Äh, who am I kidding, det hade fan räckt med musiken. PLUS för årets bästa klinkande piano- trailer. Gud vilket armrys.

9.
The Big Short
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.03.39
För att jag skulle fatta den amerikanska finanskrisen behövde jag tydligen en slick Ryan Gosling, Steve Carell med högt blodtryck, Selina Gomez på casino, Brad Pitt i mysskägg och Christian Bale i flipflops. Fy satan vad det gick undan och jag älskade varenda minut. Plus att Melissa Leo är med. Se trailer.

8.
Ex Machina

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.09.48
Denna obehagliga, kluriga sci-fi med åtminstone två briljanta skådespelare i huvudrollerna (Alicia Vikander och Oscar Isaacs) lämnade myror i hjärnan kan jag säga. Vem kunde ana att den regidebuterande Alex Garland hade sådan fingertoppskänsla? Vikander hade gott kunna vinna sin Oscar för denna roll i stället för ”The Danish Girl”, även om hennes rollprestation i den senare var välförtjänt. Läs min recension här.

7.
The Diary of a Teenage Girl

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.15.22
Alexander Skarsgård som sympatisk (!) snuskgubbe, en lysande debut av Bel Powley som ung och kåt i 70-talets San Francisco och Kristen Wiig som otillräcklig morsa är en trio som förtjänade mer uppmärksamhet än de fick. Ett riktigt bra bokmanus ligger till grund för denna ”coming of age”-film som lösgör en ung kvinnas sexlängtan och gestaltar hennes sköra inblick i vuxenvärlden på ett sympatiskt och ändå inte förutsägbart sätt. Se trailer.

6.
Spotlight

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.24.20
Journalistmurvlar arbetar noggrant och till en början motvilligt med en nyhet som kan slå det katolska samhället i spillror. Boston-landskapet är grått, murvlarna är bångstyriga men moraldrivna, och ändå blir det aldrig trist eller enkelspårigt. ”Spotlight” är en perfekt komponerad film som lyckas hålla fingrarna borta från sensationssökande effekter och ändå leverera något sensationellt. Läs min recension här.

5.
Efterskalv
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.33.41

För att lyckas med en ångestmarinerad svensk film om ett samhälles och en familjs hantering av skam, manlighet och vad som händer efter att ett mord begåtts av en minderåring krävs tydligen att en svensk regissör åker till Polen och utbildar sig. Magnus von Horn lyckas i alla fall i mina ögon definiera vad som felas i (vissa) svenska sociala sammanhang och hur förödande det är att låsa in sina känslor, vilket gestaltas oerhört bra av skådespelarna Ulrik Munther, Mats Blomgren m.fl. Nästan i höjd med danska Thomas Vinterbergs ”Jakten”. Se trailer.

4.
Tempête (Land Legs)
Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.00.45

Så hur hamnade en vardagsnära, fransk film om en sjöman så här högt upp på listan, undrar ni kanske? Jag vet inte riktigt jag heller, men kanske har det att göra med att jag själv har en far i yrket och förstår både längtan till havet och den komplicerade relationen som filmens fiskare Dom har till sina strandsatta barn. Eller så för att den helt enkelt är en bra film, drabbande i det lilla. Filmen bygger på verkliga personer och händelser, faktiskt så spelar Dominique Leborne och barnen Mailys och Matteo sig själva imponerande väl. Vann två fina priser i Venedig, så det är inte bara jag som finner den sevärd.

3.
Sicario
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.37.13
Egentligen är det inte så mycket som talar för att jag ska gilla ”Sicario”. Den är macho och våldsam, ”hårdkokt” och träder över den mexikanska gränsen med ett väldigt amerikanskt perspektiv på drogproblematiken, där krigföring framstår som det bästa alternativet. I likhet med ”Prisoners” (av samme Denis Villeneuve) har den dock ett djupt mänskligt mörker som gör den intressant. Den är omöjlig att skaka av sig och jag tror det beror på fyra saker: den laddade stämningen, ljudet (dovt hotfull), precisonsfotot av Roger Deakins – och så Emily Blunt. Man känner utsattheten genom hennes huvudperson som om man själv vore inkastad som agent i en främmande och brutal värld där liv inte är mycket värt. Rädsla är starka grejer. Se trailer.

2.
Mad Max: Fury Road

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.52.25
George Millers runda, rostfärgade glasögon med senilsnören i kombination med hans baby-oskyldiga leende säger på sätt och vis allt. Bara en optimist kan få ett dystopiskt ökenlandskap härjat av rivaliserande klaner att framstå som ett vanvettigt KUL äventyr. För ”Mad Max: Fury Road” är framför allt en rolig film att titta på, det är lite som att andas lustgas och titta på en rockkonsert samtidigt. Samtidigt är det en berättelse om makt, kanske till och med om religiös makt, där de fattiga hålls i schack av myter om Den Store Ledaren och löften om ett Valhall efter döden. Men ballast av alla är upprorets protagonist, den fåordiga Furiosa, som kör utav bara helvete, och Max, den psykiskt rubbade ensamvargen som följer med. Läs min recension här.

1.
Room
MV5BN2VlYjk2OGItMjkyNi00YThkLWE4MTItNDRlMzYxOTQ3MTRlXkEyXkFqcGdeQXVyNjUwNzk3NDc@._V1__SX1354_SY634_

Årets bästa film kommer från ”Frank”-regissören Lenny Abrahamson. En kvinna är inlåst av sin kidnappare i ett rum med sin femårige son Jack. Han har aldrig sett utsidan av rummet, vilket fungerar både som en skyddande kokong mot omvärlden och ett olidligt fängelse. Den dubbla betydelsen är drabbande.

På ett sätt önskar jag att jag hade läste boken först, jag har sneglat i den efter att jag sett filmen och tycker den verkar oerhört bra skriven, men å andra sidan hade jag kanske inte haft hjärtat i halsgropen på vissa ställen om jag hade vetat vad som skulle hända. Brie Larson och Jacob Tremblay bjuder i vilket fall på årets skådespelarinsatser och ett antal hjärtslitande scener. Om man inte bölar till den här filmen, vad gråter man till då?


Utanför listan, men sevärda: Brooklyn, Cirkeln, Creed, Demolition, Evolution, Inside out, I Smile Back, Mediterranea, Mustang, She’s Wild Again Tonight, Son of Saul, Steve Jobs, The Danish Girl, The End of the Tour, The Hunger Games: Mockingjay Part 2, The Lobster, True Story, Trevligt folk.

Sevärda dokumentärer: The Amina Profile, The Wolfpack.


Årets…

Bättre än väntat: Baskin, Fifty Shades of Grey, Mission impossible: Rogue Nation, Terminator: Genisys, The Vacation, The Walk.

Mest överskattade (om än med vissa kvaliteter): The Hateful Eight,  The Martian, The Revenant.

Sämsta: Burnt, Cinderella, Dark Places, Unfriended.

”Somnade och stängde av”: Ant-Man.


Flera filmspanare har redan bloggat om filmåret 2015 (om jag missat någon, hojta till). Här är deras Topp 10-listor:

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Game of Thrones (S06, 2016)

1466420987_game-thrones

Okej, säsong 6 av Game of Thrones, var börjar man?

Var i Västerås börjar man?!

Förra året såg jag om säsong 1-4 av GoT, men skippade helt att skriva om säsong 5 av den enkla anledningen att jag var väldigt besviken på förra säsongen och inte kände för att ägna den mer tid än jag redan gett den. Tyvärr präglades den av farsartad humor, ologiska och tråkiga intriger samt vältrade sig i barnamord och (onödigt grafiskt) kvinnovåld och frågan var om den nya säsongen faktiskt skulle innehålla något av substans med tanke på att underlaget från GRR Martins böcker sinat?

Dock vände det något mot slutet och i femte säsongsfinalen lyckades serieskaparna ändå skapa ett sug hos mig med cliffhangers rörande Jon Snows död, Sansa och Theons öde, Aryas blindhet och vad som skulle komma efter Cerseis ”walk of shame”.

Jag kan säga med en gång att säsong 6 gav utdelning, med råge. Om förra säsongen präglades av förnedring och svek är detta på många sätt upprättelsens säsong. Och det är ”the good guys” som återtar kontrollen för första gången på ganska länge. Stark-familjen i synnerhet.

Men vi börjar där allt slutade, med Jon Snows likbleka ansikte. Så klart han kom tillbaka! Det var ju väntat, ändå var det spännande in i det sista, fram tills att han verkligen drog där chockartade andetaget i andra avsnittet (”Home”). Och jag vet inte om det är den nya frisyren eller att Jon har slutat kämpa emot sin präktighet, men är inte Kit Harington lite vassare i rollen som sitt nya jag? Inte minst i nionde avsnittet, ”Battle of the bastards”, där han slår sig blodig och lerig och ögonen brinner under världens brutalaste och läskigaste krigsscener.

Jag var rätt trött på honom under omtitten av tidigare säsonger, men nu, tillsammans med Sansa är han (underligt nog) starkare, stadigare och ändå ännu mer sårbar, vilket tilltalar mig. Kanske var den svarta manteln för tung och tråkig? Kanske är han bara snyggare i uppsatt hår. Hur som helst; att de två svagaste valparna i Stark-familjen är de som rest sig ur askan och tagit makten i Norr, säg mig: är det inte vackert?

bastard-battle-game-of-thrones

”Battle of the Bastards” var helt klart ett av säsongens bästa avsnitt. Sorgligt och blodigt, även om jag ska erkänna att Rickons död inte beörde mig allt för mycket. Men det där slaget var så fruktansvärt snyggt gjort. Hästarna. Gyttjan. Otäcka Boltons. En heroisk jätte. Episkt avsnitt som jag sett två gånger nu.

Tycker även att första avsnittet (”The Red Woman”) var riktigt bra och stämningsfullt. Intressant att se en nedbruten Melissandre. Höjdpunkten var dock scenen där Brienne svär trohet till Sansa, som accepterar hennes ed med lite hjälp på traven av Podrick. Då var tårarna inte långt borta kan jag säga. Briennes ed till Catelyn Stark, att beskydda döttrarna Stark har så äntligen infriats.

I fjärde avsnittet (”Book of stranger”) kommer också en heeeelt magisk scen. Den när Jon och Sansa möts i Castle Black. Det har gått SEX år sedan de delade skärmutrymme. Sex år sedan de skildes åt i Winterfell, då Sansa följer med sin far, Ned Stark, på en ödesdiger resa till King’s Landing och Jon Snow beger sig norrut för att bli en del av The Nights Watch. Så mycket som har hänt. Så annorlunda de var då i jämförelse med vilka de är nu. Det är otroligt vad serien har lyckats med, att skapa dessa enorma story arcs, och få ihop både handlingen och känslomässiga trådar som man inte ens visste hängde lösa. Tv-magi!

Sansa-Jon
Tårarna sprutade!

Och så var det det där med Hodor och dörren. Var det inte megasorgligt, hedersvärt och  lite löjligt på en och samma gång? Jag älskar Hodor, men hade lite svårt att smälta logiken i scenariot där Bran hälsar på i det förflutna(-ish), vilket gav Hodor mentala problem efter att ha upplevt sin egen död och hört röster från en annan tid, och därmed döms att upprepa endast den frasen i resten av sitt liv. Jag vet inte varför, men jag tycker det blev en smula enfaldigt.

Tråkigt att Osha inte fick slita halsen av Ramsay Bolton. Tänker att hon om någon hade kunnat överlista den jäveln. Men hundarna fick duga.

Brans återblickar var spännande, jag kände precis som han själv, för att stanna i den gamla världen och utforska den. I flera avsnitt, däribland det allra sista, fick vi se den unga Lyanna Stark som skymtat i utkanten av storyn under så lång tid.

Att man i sista avsnittet slutligen fick teorin om Jon Snows ursprung bekräftad (ja, jag kan ha läst den på internet eller så har någon berättat för mig, för jag hade då inte listat ut det på egen hand) var en riktig armrysare. Jon Snow är inte Ned Starks son, utan systerson. Men även utan alla dessa terorier har det ju alltid verkat lite skumt att den hedersvärde Ned skulle ha varit otrogen.

Vem Jons pappa är råder det ingen tvekan om, om man hängt med i svängarna.

lyanna_stark

Blir allt mer sugen på att läsa böckerna just för att läsningen gör att man kan stanna upp när ledtrådar droppas och lägga dem på minnet. Tv-seriens dialog är ju så snyggt skriven och tidsspannet gör det hart när omöjligt att minnas allt som sagts.

Ska strax knyta ihop säcken om Stark-familjen för att fortsätta med det göttiga som skedde i King’s Landing och Mereen. Men först …

Arya.

7-things-you-might-have-missed-on-game-of-thrones-season-6-episode-10-1036093

Du är ju varken blind eller hjärtlös. Du är en sån jädra hårding bara. Som serverar den gamle Freys hans egna söner inbakad i en paj. Som hämnas ”The Red Wedding” med en kniv över strupen. Bara så där. Jag såg det inte ens komma. Vilken resa hon gjort, och tänk att färdigheten att kunna slåss i becksvart mörker mot en övermäktig flickfiende skulle komma till användning.

Äntligen är Arya tillbaka i sitt mordiska sinneslag, i Westeros. Kan man tänka sig att det är hon som en dag lyckas ta kål på Cersei? För hon är ingen enkel nöt att knäcka.

MV5BNTI2NjQ1MDIxNF5BMl5BanBnXkFtZTgwODIwNTgyOTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,999_AL_Bandit queen.

Cersei Lannister är och har alltid varit en av mina absoluta favoriter. Hennes grymhet, hårdhet, sårbarhet, överlevnadsinstinkt och hämndbegär är så genomsyrande att den närmast blir ren. Man känner verkligen alla hennes känslor, även de som inte är så vackra. Jag förstår alla hennes handlingar och jag hejar på henne, trots att hon är alla mina andra favoriters största fiende och hatobjekt. Tyrion, Arya, Sansa, Margaery, Olenna, Brienne samt alla som kommer att lära känna henne, hatar henne. Kanske har hon även förlorat Jaime.

Ändå ser jag med skräckblandad förtjusning på när hon spränger en hel kyrka fylld med både bra (Margaery Tyrell!) och mindre bra (The High Sparrow + sekt) människor i luften och känner mig tillfreds på ett obehagligt sätt när hon skrider fram till Järntronen och tar platsen hon alltid förtjänat. Varken Robert Baratheon, Joffrey eller Tommen kommer ens i närheten av Cerseis maktfullkomlighet och förmåga att styra skutan dit hon vill. Lena Headey har skänkt denna rollfigur en uttrycksfull mun och blick som talar för sig själv (där ligger Kit Harington ljusår efter i skådespelartalang) och det är bara att buga djupt för denna brittiska stjärna.

Att Tommen skulle välja den utväg han valde kom inte som någon överraskning EGENTLIGEN, men det var likväl en smärre chock att se honom ta klivet ut genom fönstret.

MV5BMTcwNjY5ODA1Ml5BMl5BanBnXkFtZTgwMzMwNTgyOTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,999_AL_
Dany utser Tyrion till sin ”hand of the queen”.

På andra sidan havet blev Daenerys först bortrövad av dothrakis, men det fixade hon så klart med lite eldsvåda och publikfriande tal. Emilia Clarke är lysande i rollen som benhård drottning och bräcklig känslomänniska som tvingas skicka iväg sin älskade – den stentrista Daario Naharis. Gud så jag stör mig på skådisen som spelar honom. Han är typ det sämsta med hela serien. Allt han säger låter platt och tomt. Kan inte han dö GoT-döden bara?

Det bästa på den fronten hände mot slutet. Drakarna som satte fyr på skeppen och det banbrytande mötet mellan Yara och Dany. Kanske är det första gången man ser två (bossiga) kvinnor skaka hand, eller snarare arm, under seriens alla säsonger? Mycket humoristiska meningsutbyten var det i alla fall. Men den största tillfresställelsen var förstås AVFÄRDEN. Nu jävlar ska det göras upp om den där kniviga tronen en gång för alla.

GO DANY!

Daenerys-Theon-Yara-Game-of-Thrones-Season-6-Battle-of-the-Bastards

Det finns så mycket snaskigt att ta av att allt inte får plats i ett inlägg. Men jag kan inte låta bli att punkta upp några extra finfina drakägg förstås:

  • Det hemliga mötet mellan Sansa och Littlefinger i ”The Door” där hon ställer honom mot väggen och frågar honom om han vill veta vad Ramsay gjort mot henne. Skarpt.
  • Maester Pycelle blir hackad i småbitar av småungar. He had it coming.
  • Olenna Tyrell knipsar av Sand snakes-bruttorna. ”Let the grown women speak”.
  • Davos Seaworth konfronterar Melissandre med mordet på Shirin. En utlösande scen som jag inte riktigt förstått skulle kännas så befriande.
  • Lyanna Mormont må vara den minsta bossen i Westeros, men kanske den klokaste och coolaste unge jag sett.
  • Sandor Clegane lever och är (som vanligt) inte på humör. Dödar ett gäng mördare och springer än en gång in i Brödraskapet.
  • Tyrion dämpar Daenerys vrede och jämför henne med sin far, ”The Mad King”, och utses till Danys ”Hand of the Queen”. Så fint. Tycker det var bra att han hade en mer tillbakadragen roll denna säsong. Inte för att jag inte älskar honom, utanför att andra krävde mer fokus.
  • Tack och lov slapp vi fler farsartade äventyr med Jaime och Bronn. Men trevligt med den korta, men kärnfulla återföreningen av Brienne och Jaime. ❤

Det var allt för denna säsong. Om jag hade satt betyg på de olika säsongerna hade denna toppat tillsammans med säsong 1 och 4 skulle jag tro.

För mer läsning om Lyanna Stark och hennes roll i historien rekommenderas denna tänkvärda artikel. Spoilervarning för den som inte vill veta mer än serien visat med tydlighet!

Tjo hej, då var det bara ett år kvar. Sedan följer, enligt serieskaparna, två säsonger till innan sagan når sitt slut.

Här är mina tankar om tidigare säsonger:

Säsong 4
Säsong 3
Säsong 2
Säsong 1

Även mina bloggarvänner Fiffi och Henke har skrivit ett par rader om senaste GoT.